ende men ack! jag följde det ej. Jag ville ej besvära mr Sutro, så att jag var utan beskydd.
— Jag har ej hört talas om det förrän i morse, förklarade advokaten.
— Mr Holmes rådde mig att ha någon vän i huset. Jag brydde mig ej om hans råd, och jag har fått sota för det.
— Ni ser förfärligt sjuk ut, sade Holmes. Kanske ni inte står ut att berätta oss vad som hänt.
— Det är här alltsammans, sade kommissarien och slog på en diger anteckningsbok.
— Men om damen inte är alltför utmattad, skulle —
— Det är verkligen så litet att berätta. Jag tvivlar ej på att den rysliga Susan planerade för dem hur de skulle komma in. De måste ha känt till varenda vrå i huset. Jag var ett ögonblick medveten om kloroformtrasan, som lades över min mun, men jag har ingen aning om hur länge jag kan ha varit medvetslös. När jag vaknade stod en karl vid sängen och en annan reste sig med en packe i handen från min sons bagage, vilket delvis öppnats och strötts över golvet. Innan han kunde komma undan hade jag rusat upp och fått tag i honom.
— Ni tog en stor risk, sade kommissarien.
— Jag hängde mig fast vid honom, men han skakade mig av sig, och den andre måtte ha slagit till mig, ty jag minns ingenting mer. Min jungfru, Mary, hörde bullret och började skrika genom fönstret. Det förde hit polisen, men brottslingarna kommo undan.
— Vad togo de?
— Jag tror inte att något av värde saknas. Jag är säker på att det ej fanns något i min sons koffertar.
— Lämnade de intet spår?
— Det fanns en papperslapp, som jag måste ha rivit ifrån den karlen jag flög på. Den låg alldeles hopskrynklad på golvet. Det är min sons handstil.
— Vilket är detsamma som att den inte är mycket värd, sade kommissarien. Om det ändå varit tjuvarnas —
— Alldeles, sade Holmes. Vilket förträffligt sunt förnuft! Icke desto mindre skulle det roa mig att se den. Kommissarien drog fram ett hopviket stycke skrivpapper ur sin anteckningsbok.
— Jag försummar aldrig någonting, det må vara aldrig så obetydligt, sade han något högdraget. Det är mitt råd till er, mr Holmes. Av tjugufem års erfarenhet har jag lärt den läxan. Det finns alltid en chans för fingeravtryck eller så.
Holmes undersökte papperslappen.
— Vad får kommissarien det till?
— Tycks vara slutet på någon konstig roman, såvitt jag kan se.
— Det kommer säkerligen att visa sig vara slutet på en konstig saga, sade Holmes. Ni har väl lagt märke till numret överst på sidan. Det är tvåhundrafyrtiofem. Var finnas de övriga tvåhundrafyrtiofyra sidorna?
— Jo, jag antar att tjuvarna fingo dem. Mycken glädje kan de inte ha av dem!
— Det ser egendomligt ut att bryta sig in i ett hus för att stjäla sådant där papper. Ger det inte kommissarien några upplysningar?
— Jo, sir, det upplyser mig om att tjuvarna i sin brådska höggo för sig vad de först kommo över. Och det är dem väl unnat.
— Varför skulle de just slå sig på min sons saker? frågade mrs Maberley.
— Jo, de funno ingenting av värde på nedra botten och så försökte de sin lycka däruppe. Så ser jag saken. Vad menar ni, mr Holmes?
— Jag måste fundera, kommissarien. Kom till fönstret, Watson. Medan vi stodo där tillsammans läste han om pappersfragmentet. Det började mitt i en mening och lydde så här:
“— ansikte blödde ymnigt av hugg och slag, men det var ingenting mot hur hans hjärta blödde då han såg detta vackra ansikte, det ansikte för vilket han varit beredd att offra livet, se ned på hans smärta och förödmjukelse. Hon skrattade — ja, vid Gud! hon skrattade, som den hjärtlösa demon hon var då han såg upp på henne. I det ögonblicket dog kärleken och hatet föddes. Man måste ha något att leva för. Om det ej är för att få famna er, sköna dam, så skall det förvisso bli för att krossa er och hämnas.”
— Lustig grammatik! sade Holmes med ett leende i det han återlämnade papperet till kommissarien. Lade ni märke till hur “han” plötsligt förändras till “er”. Författaren har varit så gripen av sin egen berättelse att han i det spännande ögonblicket inbillade sig själv vara hjälten.
— Det förefaller som en farlig smörja, sade kommissarien i det han ånyo lade in det i sin bok. — Vad! Skall ni gå, mr Holmes?
— Jag tror inte det finns något för mig att göra, då saken ligger i så skickliga händer. Från det ena till det andra, mrs Maberley, ni sade ju att ni gärna ville resa?
— Det har alltid varit min dröm, mr Holmes.
— Vart skulle ni vilja fara — till Kairo, Madeira, Rivieran?
— O, om jag hade pengar skulle jag fara jorden runt.
— Det är bra. Jorden runt. Ja, godmorgon då. Jag kanske skickar er en rad i kväll. Då vi passerade fönstret uppfångade jag en glimt av kommissariens leende och en huvudskakning. De där begåvade människorna äro alltid lite galna, läste jag i kommissariens leende.
— Nu, Watson, äro vi vid sista kapitlet i vår lilla historia, sade Holmes då vi åter befunno oss i Lundonbullret. Jag tror det är bäst att vi klara av det genast, och det vore bra om du ville komma med, ty det är säkrast att ha vittnen då man har att göra med en dam som Isadora Klein.
Vi hade tagit en droska och åkte till någon adress vid Grosvenor Square. Holmes hade sutit försjunken i tankar, men plötsligt ryckte han upp sig.
— Jag antar att du genomskådat alltsammans, Watson?
— Nej, det kan jag inte säga. Jag gissar bara att vi skola besöka den dam som ligger bakom allt det här.
— Alldeles! Men säger namnet Isadora Klein dig ingenting? Hon var en ryktbar skönhet. Det fanns inte hennes like. Hon är fullblodsspanjorska med konkvistadorernas blod i sina ådror, och hennes familj har hört till de främsta i Pernambuco under generationer. Hon gifte sig med den gamle tyske sockerkungen Klein och blev så småningom världens både rikaste och vackraste änka. Sedan kom en period av äventyr, under vilken hon roade sig efter egen smak. Hon hade åtskilliga älskare, och Douglas Maberley, en ay Londons mest frapperande män, var en av dem. Av allt att döma var det mera än ett äventyr för honom. Han var ingen societetsfjäril, utan en stark, stolt man, som gav och fordrade allt. Men hon är sagans "belle dame sans merci". Då hennes nyck är tillfredsställd, är historien slut, och om den andra parten inte begriper det, vet hon hur han skall bringas till förnuft.
— Då är det där hans egen historia.
— Jaså, nu håller du på att passa ihop det. Jag har hört att hon skall gifta sig med den nye hertigen av Lomond, som nästan skulle kunna vara hennes son, Hans härlighets familj kan möjligen överse med åldern, men en jätteskandal vore en annan sak, så att det är nödvändigt. — Å, nu är vi framme.
Det var ett av Westends finaste hörnhus. En betjänt, som föreföll som en automat, tog emot våra kort och återvände med beskedet att ladyn ej var hemma. — Då väntar vi tills hon är det, sade Holmes glatt.
Automaten gick sönder.
— Inte hemma betyder inte hemma för er, sade betjänten.
— Gott, svarade Holmes. Det betyder att vi får vänta. Var god och ge det här brevet till er fru.
Han raspade ned några ord på en sida i sin anteckningsbok, vek ihop den och lämnade den till betjänten.
— Vad skrev du, Holmes? frågade jag.
— Jag skrev bara: Skall det bli polisen i stället? Jag tror att det kommer att släppa in oss.
Det gjorde det också — med förbluffande hastighet. En minut senare befunno vi oss i en tusen-och-en-natt-salong, stor och underbar i en halvskymning, som här och var bröts av röd elektrisk belysning. Damen hade tydligen kommit till den punkt i livet då även den stoltaste skönhet finner halvdagern välkommen. Då vi inträdde reste hon sig från en schäslong. Hon var lång, drottninglik, hade en fulländad figur, ett förtjusande, masklikt ansikte med två underbara spanska ögon, vilka hade kunnat mörda oss.
— Vad betyder det här intrånget och detta förolämpande brev? frågade hon och höll upp papperslappen.
— Jag behöver ej förklara mig, min fru. Jag har alldeles för stor respekt för er intelligens för att göra det — fastän jag tillstår att denna intelligens gjort förvånande misstag på sista tiden.
— Hur så?
— Med att tro att era köpta hejdukar skulle kunna skrämma mig från mitt arbete. Säkert skulle ingen ägna sig åt mitt yrke, om inte själva faran lockade honom. Det var ni själv som tvingade mig att undersöka unge Maberleys sak.
— Jag har ingen aning om vad ni talar om. Vad har jag med köpta hejdukar att köra?
Holmes vände sig uttråkad bort.
— Ja, jag har överskattat er intelligens. God afton då!
— Stanna! Vart går ni?
— Till Scotland Yard.
Vi hade ej kommit halvvägs till dörren innan hon hunnit upp oss och tagit honom i armen. På ett ögonblick hade hon förbytts från stål till sammet.
— Kom och sitt ned, mina herrar. Låt oss tala ut om det här. Jag känner att jag kan vara uppriktig mot er, mr Holmes. Ni har en gentlemans känslor. Det känner en kvinnas instikt genast! Jag skall behandla er som en vän.
— Jag kan inte lova att återgälda detta. Jag är ej lagen, men så långt mina svaga krafter sträcka sig, representerar jag rättvisan. Jag är redo att lyssna, och sedan skall jag säga er hur jag kommer att handla.
— Utan tvivel var det dumt av mig att hota en så modig man som ni.
— Vad som var verkligt dumt av er var att ge er i händerna på ett band skurkar som kan utpressa eller förråda er.
— Nej, så enfaldig är jag inte. Eftersom jag lovat att vara uppriktig, kan jag säga att ingen utom Barney Stockdale och hans hustru Susan ha en aning om vem deras uppdragsgivare är. Vad dem beträffar så — ja, det är inte första gången. — Hon log och nickade med förtjusande kokett förtrolighet.
— Jag förstår. Ni har prövat dem förr.
— Bra hundar jaga tyst.
— Sådana hundar ha ett sätt att förr eller senare bita handen som matar dem. De komma att bli arresterade för det här inbrottet. Polisen är redan efter dem.
— De ta vad de få. Det ha de betalt för. Jag kommer ej att synas.
— För så vitt inte jag förevisar er.
— Nej, nej, det gör ni ej. Ni är en gentleman. Det är en kvinnas hemlighet.
— För det första måste ni ge mig tillbaka det där manuskriptet.
Hon brast ut i en kaskad av skratt och gick fram till eldstaden. Där låg en kolnad massa, som hon rörde i med eldgaffeln. — Skall jag ge er tillbaka det här? frågade hon. Hon såg så skälmsk och förtjusande ut där hon stod framför oss med ett förtrollande leende_att jag kände att av alla Holmes' förbrytare var detta den han skulle få svårast att se i ögonen. Men han var immun mot känslor.
— Det beseglar ert öde, sade han kallt. Ni är mycket snabb i era handlingar, men den här gången har ni gått till överdrift.
Hon slängde bort eldgaffeln med ett skrammel.
— Så hård ni är! grät hon. Får jag berätta alltsammans för er?
— Jag föreställer mig att jag kunde berätta det för er.
— Men ni måste se på det med mina ögon, mr Holmes. Ni måste förstå det från en kvinnas synpunkt, vilken ser hela sitt livs förhoppningar gå i spillror i sista ögonblicket. Kan man klandra en kvinna, om hon då skyddar sig själv?
— Den ursprungliga synden var er.
— Ja, ja. Jag tillstår det., Douglas var en rar pojke, men det föll sig så att han inte passade in i mina planer. Han ville gifta sig, mr Holmes — att jag skulle gifta mig med en utfattig, vem som hälst. Ingenting mindre dugde åt honom. Sedan blev han efterhängsen. Därför att jag hade givit, tycktes han tro att jag alltid måste ge bara åt honom. Det var outhärdligt. Till slut måste jag få honom att inse det.
— Genom att leja banditer som slogo honom under ert eget fönster.
— Ni tycks verkligen veta allting. Nåja, det är sant. Barney och pojkarna körde i väg honom, och jag erkänner att de voro litet hårdhänta. Men vad gjorde han sedan? Skulle man kunna tro en gentleman om något sådant? Han skrev en bok, i vilken han skildrade sin egen historia. Jag var naturligtvis vargen och han lammet. Allting var med, fastän under andra namn, förstås, men vem i hela London skulle ha misstagit sig på dem? Vad säger ni om det, mr Holmes?
— Att han var i sin fulla rätt.
— Det var som om Italiens luft skulle ha gått honom i blodet och ingivit honom den gamla grymma italienska andan. Han skrev till mig och skickade mig en avskrift av sin bok, så att jag skulle torteras i förväg. Han sade att det fanns två exemplar — ett för mig och ett för hans förläggare.
— Hur visste ni att hans förläggare ej hunnit få det?
— Jag visste vem hans förläggare var. Som ni vet, är det inte hans enda roman. Jag tog reda på att denne ingenting fått från Italien. Så kom Douglas' plötsliga död. Så länge det andra manuskriptet fanns i världen var jag inte säker. Naturligtvis måste det finnas bland hans saker, och dessa skulle skickas hem till hans mor. Jag satte ligan i rörelse. En av dem kom in i huset som tjänare. Jag ville göra upp det hederligt. Det ville jag verkligen. Jag var beredd att köpa huset och allting i det. Jag erbjöd vilket pris hon behagade begära. Jag försökte inte det andra sättet förrän allting annat misslyckats. Och nu, mr Holmes — om jag medger att jag var för hård mot Douglas, och Gud skall veta att jag är ledsen över det; vad kunde jag göra annat, då hela min lycka stod på spel.
Sherlock Holmes ryckte på axlarna.
— Nåja, sade han, jag antar att jag som vanligt får gå med på en förlikning. Vad kostar det att resa jorden runt på första klass?
Damen stirrade häpet på honom.
— Kan man göra det för fem tusen pund?
— Ja, det skulle jag verkligen tro!
— Utmärkt. Jag tänker att ni vill skriva ut en check åt mig på det beloppet, och jag skall se till att mrs Waberley får den. Ni är skyldig henne en smula luftombyte. Och för resten, sköna lady — han hotade henne med pekfingret — tag er i akt! Tag er i akt! Ni kan inte ständigt leka med knivseggar utan att skära sönder de där förtjusande händerna.
10
