Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/108

Poesiens vandring.^[1]

Hon såg i hvarje menskobarn en like, 
Hon gick till hyddan som till praktens sal,
Hon trodde ej om hårdhet blott de rike
Och ej att dygd blott finns i armods dal.

Hon ofta hviskat har i maktens öra,
Att jordisk ståt är trenne skoflar mull,
Men ville hätskhet nödens barn förföra,
Hon sade: jorden är af kärlek full.

1. En gensaga.