Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/117

    115    

Så dristig fram han trädde
Med oförfäradt mod,
Och orden ej han skrädde
Och hetsigt var hans blod.
Bland häfdens bronsnaturer
Med borgerliga drag
Och skrofliga konturer
Och kraft, men ej behag,
Han står i minnets tempel
Ett strålande exempel.

Men denne man, hvars hammar
Så hårdt slår ned i fejd,
Ett hjärta har, som flammar
För språkets ädla frejd;
Och denne man, som troner
Till bäfvan ej förmått,
Vid sångens hulda toner
Får ögat ofta vått,
När all den inre malmen
Får klinga fram i psalmen.