Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/122

    120    

Men om den store anden
Nu kunde gå igen
Och speja öfver landen
Mot tid som dröjer än;
Mot vantron kanske fölle
Hans tyngsta hugg ej ner,
Jag tror han förehölle
Oss otron desto mer,
Som yfs att allt förneka
Och med det helga leka.

Och börjar rymden mulna,
Som än är tämligt blå,
Och nalkas vindar kulna,
O, att han komme då!
Han skulle teser spika
Om lydnad då och tukt,
Mot fromleri predika,
Som ej gör bättrings frukt,
Och straffets texter läsa
Och själfsvåldsandan qväsa!