Den här sidan har korrekturlästs
124
Du visste kärnan skilja åt från skalet
Och genomskåda mensklig handlings halt,
Förstummadt blef det andelösa talet
Inför ditt löje, rikt på attiskt salt;
Förlägen blef den list, som orden syltat,
Den tomma ståt, som fåfängt upp sig styltat,
Och farisén vek undan för din blick,
Som utan krus till hjärtegrunden gick.
Och genomskåda mensklig handlings halt,
Förstummadt blef det andelösa talet
Inför ditt löje, rikt på attiskt salt;
Förlägen blef den list, som orden syltat,
Den tomma ståt, som fåfängt upp sig styltat,
Och farisén vek undan för din blick,
Som utan krus till hjärtegrunden gick.
Till lynnet gammalsvensk, du oförfärad
Åt kung och folk din fria mening sagt,
Och öfverallt blef denna hållning ärad:
Så stor är än ett mannasinnes makt.
När ditt »quos ego» … någon gång du sade,
De vreda vågor sig till hvila lade;
Blott den, som menskogunst ej håller kär,
Blir, hur han undanber sig, »populär».
Åt kung och folk din fria mening sagt,
Och öfverallt blef denna hållning ärad:
Så stor är än ett mannasinnes makt.
När ditt »quos ego» … någon gång du sade,
De vreda vågor sig till hvila lade;
Blott den, som menskogunst ej håller kär,
Blir, hur han undanber sig, »populär».
