Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/134

Den här sidan har korrekturlästs

    132    

Furstinnans rike vida går:
De sörjande, som qvida,
De små, som fått i lifvets vår
Till lott att mycket lida,
En blek, en älsklig barnahär,
En späd martyr, som gråter,
En krympling matt och svag — se där
Eugenias undersåter!

Hon lidit själf — men korset kan
Bli stöd, ej börda bara,
När inre helsa själen fann
Och Gud fått allt förklara.
Ett genomskinligt hölje då
En luttrad ande hyser:
Ur alabasterkupan så
Den milda lågan lyser.