Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/135

Den här sidan har korrekturlästs

    133    

Då kan man rikt på jorden ock
Välsigna, gagna, verka,
Men vara stadd på flyttning dock
Och vingars tillväxt märka.
Man går härnere, men som gäst
Och sprider tröst på färden,
Och blomman, som vid jord är fäst,
Har rot i andevärlden.

Lef länge qvar och länge gif
Åt hvarje skyddsling hägnet!
Mer ljuft är ej för trädets lif
Det hulda sommarregnet.
Du jämt ett »Fridhem» skapar mild,
Där nöd var förr att finna,
Du ödmjuk kärleks skära bild.
De lidandes furstinna!