Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/137

Den här sidan har korrekturlästs

    135    

Dufvosinnen, I, som veten bot för oro, bot för sorg,
Bedjen för det tåligt burna lidandet i Stockholms borg!

Liksom I, hon känner Honom, som kan pröfva och försona;
Mer än jordens kronor skattar hennes själ Hans törnekrona,
Och som pärlan bildas stilla i det djupa hafvets våg,
Så »den kosteliga pärlan» bor i hennes djupa håg.

Stilla andar, djupa andar, hon är med i eder skara!
Bilden vakt, som ej är synlig, under stunderna af fara!
Som violn, i gräset bäddad, knappast syns, men sprider doft,
Så går, obemärkt af världen, bönen upp till stjärneloft.

Hon, som tänkt på många sjuka och sökt lindra deras strider,
— En barmbhertighetens syster fast i purpur klädd — hon lider!