Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/153

Den här sidan har korrekturlästs

    151    

Så kom i Stockholm sångens första ära.
Den unge skalden på ett vindsrum bor:
Kanhända är han himlen där mer nära
Och, framför allt, han nära är sin mor.
Bland recensioner där och korrekturen
För Evas systrar har han tid ändå,
I riddardrägt »Herr Sten, den unge Sturen»
Vid midnattstid hos drömmarn klappar på,
Som skref en bokanmälnings sista rader,
Men skrifver nu den skönsta bland ballader.

För dig, hvars bana fick så tidigt sluta,
En ädel, sinnrik konst var poesin,
Med guld och elfenben var prydd din luta,
Och när du gaf oss sångens ädla vin,
Du räckte fram pokalen ciselerad
I rik och praktfull, fin och värdig stil,
Din sångmös trohetsring var briljanterad,
Och ornament bar sjelfva skämtets pil,
Men om ock dräkten omsorgsfullt var skuren,
Din dikt var alltid dotter af naturen.