Den här sidan har korrekturlästs
161
I stilla dufvosinnen, menskovänner,
Till er vi vädja, er om hjälp vi be,
När nu det gäller lindra qval, som bränner,
Och hem åt sjuka, stöd åt arma ge.
Ur vintrar kärlek mäktar skapa vårar
Och trolla fram ur kryckan fridens palm,
Till pärlesmycken byta sorgens tårar
Och smärtans suck i tacksamhetens psalm,
En rosengård i ödemark plantera
Och änglar omedvetet härbergera.
Till er vi vädja, er om hjälp vi be,
När nu det gäller lindra qval, som bränner,
Och hem åt sjuka, stöd åt arma ge.
Ur vintrar kärlek mäktar skapa vårar
Och trolla fram ur kryckan fridens palm,
Till pärlesmycken byta sorgens tårar
Och smärtans suck i tacksamhetens psalm,
En rosengård i ödemark plantera
Och änglar omedvetet härbergera.
En gång en hjälte, säger Spaniens sägen,
Den store Cid, all kristenhetens hopp,
En öfvergifven sjukling fann på vägen
Och tog den arme till sin boning opp.
Han i sin bädd den frusne nederlade,
Som då stod upp med blick odödligt klar,
Med hvita vingar och högtidligt sade:
»Ett himlens helgon nu du vårdat har,
En Guds martyr, som Edens krona eger,
Ditt svärd skall därför följas jämt af seger.»
Den store Cid, all kristenhetens hopp,
En öfvergifven sjukling fann på vägen
Och tog den arme till sin boning opp.
Han i sin bädd den frusne nederlade,
Som då stod upp med blick odödligt klar,
Med hvita vingar och högtidligt sade:
»Ett himlens helgon nu du vårdat har,
En Guds martyr, som Edens krona eger,
Ditt svärd skall därför följas jämt af seger.»
Wirsén, Dikter. IV.11
