Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/165

Den här sidan har korrekturlästs

    163    

Kung Gustafs tid, en hägring lik, var flyktad,
Hans äfventyrligt sköna dram var lyktad
Som sorgespel vid hatets mördarskott.
Till Carmagnole förändras festbaletten,
För Marseillaisen tystnar menuetten
Och åskor hopas öfver Louvrens slott,
Från Seinen sprides nyväckt frihetsyra,
Tills våldets man steg fram att våldet styra,
Att med sitt rykte skaka världens hörn,
Kring folk och länder föra krigets örn
Och med en vink af nyckfull herrskarvilja
Från Sveriges moderssköte Finland skilja.

O fosterland, din undergång var nära,
Men qvar du egde både mod och ära,
Och räddarn kom med marskalksstaf och svärd,
Din ungdoms riddardikt du slutad kände,
Men blicken i din egen barm du vände,
Du gick tillbaka till din egen värld,
Och sångmön, van att hvarje qval försona,
I denna brytningstid lät dikten tona,
En dikt mer djup än förr, mer stark och rik,
Och till gestalten än en ängel lik,
Än tempeljungfru, brinnande i anden,
Och än valkyria med ett spjut i handen.