Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs

    184    


4

Kör.


Men mot himlen trår ur gruset
Himlens dotter evigt opp,
Fyra vingar än mot ljuset
Lyfta hennes andes hopp.
Högmods stämmor ej hon lyder,
Säger än: »Jag är ej Gud»,
Ödmjukhetens lilja pryder
Ensam hennes enkla skrud.
Närmre, närmre, så hon skrider
Till den Höge ofvan skyn,
Står som i sin morgons tider
Lik ett barn inför Hans syn.