Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/198

Den här sidan har korrekturlästs

    196    

Och en sjuttonårig yngling tager plats på kungastolen,
Dristig är hans håg som örnens, ljust hans sinne är som solen,
Ridderligt hans öga lyser, på hans panna sitter nåd,
Vid hans sida Oxenstierna står som Svearikes råd.

Större par af män ej funnits, större knappt skall tiden skåda —
Unga eken, starka furen, härliga till byggnad båda!
Hjältehjärtats glöd får svalka vid den vise rådsherrns röst,
Hjältens ifver tänder flammor i en statsmans lugna bröst.

Lagrar skar den unge tidigt, lejonanden vill ej sofva,
Danska fejden slutas, Ryssland stängs från hafvet i Stolbowa,
Polens nejder återljuda af de svenska vapnens dån —
Men han spejar längre, längre, lyss till röster fjärran från …