Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/207

Den här sidan har korrekturlästs

    205    

Det var ärorika tider. Men hvem skall på alla tänka,
Hvem skall alla skilda viljor fast och stadigt sammanlänka?
Hvem skall bildning, vett och lärdom planta ut på Sveas strand
Och tillika Tysklands öden ordna med en vaksam hand?

Tyske furstar, om ock tveksamt, lydde svenske rikskansleren,
Allt han leda skall och rätta, stärka drätseln, löna hären:
Så blef Sverige krigarbragdens högqvarter och arsenal,
Oxenstierna frejdad lika med den franske kardinal,

Fasta stodo landets fäder, obetvingliga i fara,
En gemensam, stor förhoppning eldar rådets kloka skara,
Moskovitbesegrarn Jakob sina tvära ordstäf har,
Och om »fred!» man ropar, högre ljuder dock ett rop »försvar!»