Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs

    19    


V.


Svarta, väldiga klippor famna en öde hed,
Ljungeldssplittrade hällar stupa i branter ned,
Eld ur remnorna fräser vandrarens syn emot,
Dit gick Eyvind att söka slutligt hos dvärgar bot.

Stod i skarlakanskappa ensam på skroflig brant
Gullbandsmyckade Allvis, skrumpen, vid vägens kant,
Gul var anletesfärgen, vittrade drag han bar.
Eyvind sporde om läkdom. Gärna gaf dvärgen svar: