Den här sidan har korrekturlästs
210
Då — när bibeln och latinet lefnadsqvällens hugnad varit
Än se’n hon, den känslolösa, bort från folk och rike farit —
Brast hans blick, men orden föllo, innan hjärtat slutat slå,
Sorgset: »hon den store Gustaf Adolfs dotter var ändå»!
Än se’n hon, den känslolösa, bort från folk och rike farit —
Brast hans blick, men orden föllo, innan hjärtat slutat slå,
Sorgset: »hon den store Gustaf Adolfs dotter var ändå»!
Men Karl Gustaf stod vid stoftet, gaf den sista aktningsgärden
Åt den Axel, rundt om hvilken fordom ofta vändes världen,
Sade, då han såg på dragen, såg på hårets lätta snö:
»Lycklig den, som så har lefvat! Lycklig den, som så kan dö!»
Åt den Axel, rundt om hvilken fordom ofta vändes världen,
Sade, då han såg på dragen, såg på hårets lätta snö:
»Lycklig den, som så har lefvat! Lycklig den, som så kan dö!»
