Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/234

Den här sidan har korrekturlästs

    232    

Allena, hvar för sig, ej rikt de pråla,
Men i förening de odödligt stråla.
De fjärde likna himlens djupa blå,
Hvars trohetsfärg är deras själs också.
De femte blixtar likt, med väldig fart
I dunklet ljunga, ack, men slockna snart.
De sjette skönt som röda rosor glöda
Med yppig doft, men inom kort förblöda.
De sjundes glans är ljusastakens lik
I helgedomen, stilla, skimmerrik:
I ensamhet med Gud sin lust de finna,
Åt honom helgats, i hans tjenst förbrinna.