Den här sidan har korrekturlästs
239
Harm flög upp öfver läkarens kind. Så flammar ett norrsken
Upp kring ett snölandskap, inbäddadt i vintriga drifvor.
Ungmön rodnade ock, men det var som när aftonens purpur
Färgar ett strömolns rand. Blygt tvekande syntes hon äfven
Hvilken hon rätt skulle ge, fromt ifrande läraren eller
Fadren, som gärna såg världen i ljus och som älskade friden.
Hittills fadren var allt och hon trodde ej andra än honom,
Såg hur hans lära och lif huldt präglats af lefvande kärlek.
Dock se’n adjunkten kom hit, var hon oviss: äfven hos honom
Lära och lif drogo jämt, allvarlig han var i sin vandel,
Skrymtade ej, såg lifvet mer mörkt, men ock djupare kanske,
Stundom så mörkt att hon räddes och vemodssuckande sporde:
Upp kring ett snölandskap, inbäddadt i vintriga drifvor.
Ungmön rodnade ock, men det var som när aftonens purpur
Färgar ett strömolns rand. Blygt tvekande syntes hon äfven
Hvilken hon rätt skulle ge, fromt ifrande läraren eller
Fadren, som gärna såg världen i ljus och som älskade friden.
Hittills fadren var allt och hon trodde ej andra än honom,
Såg hur hans lära och lif huldt präglats af lefvande kärlek.
Dock se’n adjunkten kom hit, var hon oviss: äfven hos honom
Lära och lif drogo jämt, allvarlig han var i sin vandel,
Skrymtade ej, såg lifvet mer mörkt, men ock djupare kanske,
Stundom så mörkt att hon räddes och vemodssuckande sporde:
