Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/61

Den här sidan har korrekturlästs

    61    

Men barmhertigheten träder
Genom dörren någon gång
Som ett sus af vestanväder,
Som en plötslig fågelsång.

Vänligt lättar hon det tunga,
Gör den bundne åter fri
Och församlar skaror unga
Till en »skollofskoloni».

Ut från grändens, ut från burens
Häkte, sjuka lärka, flyg!
Till den blommande naturens
Modersbröst ditt hjärta smyg!

Gröna ängar, friska vindar,
Stilla hagar, klarblå våg,
Mörka furor, ljusa lindar
Vederqvicke barnets håg!