Den här sidan har korrekturlästs
65
Han kommer från jakt. Hvem möter han där
I morgonens rosiga stunder?
»Det skickar sig ej att börda du bär
Så tung att du dignar därunder.»
Han syntes så sträng, hon fällde sitt mod,
Till kinderna löpte det ängslade blod,
I ögat det lyste en pärla så klar:
»Min furstlige herre, förtörnad ej var!
Den börda, jag har,
Allenast är dägeliga rosor.
I morgonens rosiga stunder?
»Det skickar sig ej att börda du bär
Så tung att du dignar därunder.»
Han syntes så sträng, hon fällde sitt mod,
Till kinderna löpte det ängslade blod,
I ögat det lyste en pärla så klar:
»Min furstlige herre, förtörnad ej var!
Den börda, jag har,
Allenast är dägeliga rosor.
»Ha rosorna kommit så tidigt i år?
Hvad gömmer du där? Låt mig blicka!»
Hon öppnar sin mantel, förvirrad hon står:
Ett under har Gud velat skicka.
Där syntes ej gåfvor, där syntes ej bröd,
Men snöhvita rosor och ros, som är röd.
»Så vandra i frid! Ej din make förtryts,
Han ser att det bröd som åt lidande bryts
Af kärlek förbyts
Åt kärlek i dägeliga rosor.»
Hvad gömmer du där? Låt mig blicka!»
Hon öppnar sin mantel, förvirrad hon står:
Ett under har Gud velat skicka.
Där syntes ej gåfvor, där syntes ej bröd,
Men snöhvita rosor och ros, som är röd.
»Så vandra i frid! Ej din make förtryts,
Han ser att det bröd som åt lidande bryts
Af kärlek förbyts
Åt kärlek i dägeliga rosor.»
Wirsén, Dikter. IV.5
