Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/73

Den här sidan har korrekturlästs

    71    

Hon hungern spisar, sänder tröst
Åt djupt af qvalet tryckta bröst;
Förklarad, luttrad mer och mer,
Ej gåfvor blott, sin själ hon ger.

Hon ej af egen storhet vet,
Till mantel har hon ödmjukhet,
Till furstekrona tålamod,
Till silke lammets helga blod,

Till diadem ett nunnedok,
Till halsband Kristi ljufva ok,
En tår af kärlek till juvel,
De armes tack till strängaspel.

Till sinnet from och dufvohvit,
Hon säger: »kommen, kommen hit,
I alle, som betungens här,
Jag eder vän, er syster är!»