Den här sidan har korrekturlästs
(91)
Det är min sång som klagar uti vinden,
Det är min själ, som går till dig igen,
Och uti dina läppars rosenkalkar
Ännu en gång den sköna törsten svalkar.
När med mitt stoft de leka himlens väder,
Och lifvet intet mer har quar af mig,
Om dig din älsklings minne sorgligt gläder
Och i en tår det vaknar opp hos dig, —
Min anda, när du till klaveret träder,
I en af dina toner gömmer sig,
Och, tröstande, när du din stämma höjer,
På dina läppar bland de sista dröjer.
