Då från Eden, liljebarmen,
Gråtande jag stal dig, blomma!
Ack, hvar skulle se’n du trifvas,
Då engång du saligt hvilat
På den ljufva liljesängen!
Regn har eljest dig ej felat.
Ur de moln, som kring mitt öga
Dystert sväfva, när det icke
Längre hennes skönhet skådar,
Ofta uti purpurkalken
Mina tårar sig utgjutit.
Hvad förkunnar mig din blekhet?
Ros, du bådar mörka öden.
När på himlen aftonrodnan
Skingras efter solens bortgång,
Det ett tecken är, att natten,
Bryter in med allt sitt mörker.
Ros, du ock den sköna saknar,
Och du sörjer och du bleknar,
Derför att från dig hon skildes.
Derför mera kär du blir mig,
Ty oss samma öde fattat.
Kom du ljufva, till mitt hjerta!
(Det är ock en ros; det vissnar,
Liksom du) på det J mågen
Begge ljufligt dö tillsamman.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/117
Den här sidan har korrekturlästs
(97)
7
