förhoppningar. Efter att ha tillbragt sommaren hos sin vän, Prosten Collinder, återkom Vitalis Höstterminen 1824 till Upsala, i tanka att der söka en Docentur. Olyckan ville, att Docenturerna under de Lärare, för hvilka han mest utmärkt sig, voro endera besatta, bortlofvade eller åtminstone ej för honom tillgänglige, och det leder ej till förmånligt omdöme öfver de gällande Academiska Författningarne och bruken i detta hänseende, att både han och flere andre skickelige unge män, som, efter den nyss inträffade Promotionen, vid Universitetet önskade att qvarstanna, hyste samma önskningar med samma utgång och måste vända sina tankar annorstädes. Vår vän dröjde ännu ett år vid Academien såsom enskild lärare för en son af Majoren, Grefve Lewenhaupt, i hvars hus han åtnjöt mycken godhet, tills denna Lärarebefattning upphörde med Lärjungens inträde vid Kongl. Krigs-Academien. Vitalis riktade nu sin blick till hufvudstaden. Här ville han se lifvet i stort och skildra dess vexlande taflor, och unge vänner sågo redan i den ära, han skulle förvärfva, målet för ett lifligt hopp. Han kom — enslingen i öknen — såsom han profetiskt charakteriserat sig sjelf i en af sina skönaste dikter — för att ibland bullrande obetydlighet smaka hela bitterheten af en ung svensk författares lott, som vill lefva af sitt snille. Med möda fanns en förläggare till det lilla häftet af hans Nyare Dikter. Hans Sångmö tystnade. Vitalis’ namn på en och annan öfversättning[1] visade, att han arbetade för bröd — och likväl var detta ej tillräckligt. Han hade litat på sin försakelse och sparsamhet, hvilka han kunde öfva i en grad, som för de flesta skulle vara otrolig. Dessa dygder kunna göra
- ↑ Ett par af Washington Irwings arbeten äro af Vitalis öfversatta.
