Redan länge var det, se’n Johannes
Låg vid Jesu bröst. Af helig längtan
Brann hans själ att till den Gud få komma,
Som engång på jorden honom älskat.
Ofta såg hans öga upp mot himlen
Tårfullt, fastän tåligt, som det velat
Klaga, att hans vän så länge dröjde
Att intill sitt hjerta honom sluta,
Då de andra heliga Apostlar
Till sin himmel re’n han hemförlofvat.
Men omsider klädd i ljus och skönhet
Nedsteg dödens engel Paracletus
Mild, liksom det budskap, som han förde,
För att hämta, utur bräckta musslan,
Till Guds himmel opp den sköna perlan,
Der hon skulle som en stjerna lysa.
Men när nu den goda herdens hjerta
Skulle skiljas ifrån sin församling,
O då steg en tår af himmelsk kärlek
I hans öga, en utaf de sköna,
Som Gud gerna samlar i sin lägel.
Ty han såg ej blott den sköna himlen,
Jesu öppna famn och segerpalmen,
Men han såg också de Christnes tårar,
Då ej längre från hans trogna läppar
Evangelium de skulle höra.
