Små troll vi äro. Svart är ansigtsfärgen
Och kunna vi försätta hellebergen.
Att fara kring, det göra vi så gerna;
Men ingen vet, hvartut vi månde ärna.
Vi veta det ej sjelfva. Då vi vandra,
Vi ofta stå och gapa på hvarandra.
Hvar en på sig en liten bjellra fäster:
Då ringer det i öster och i vester,
Och folket öfver berg och dalar springer, —
Det måste veta, hvad det är, som ringer.
När då det ser de sällsamma figurer
I luften göra underliga turer,
Det kan ej veta, hvad det skall oss kalla,
Men löper kapp, hvarthelst vi må befalla.
Det kan väl ingen på vår uppsyn märka,
Hvaraf det sker att sådant allt vi verka.
Ty oftast, när vi vandra ut i verlden,
Vi glömma att ta själen med på färden.
Men oss små ringare på vägen möta:
Ta oss i famn och mycket vänligt sköta.
Hvar en af dem gläds högt, när oss han skådar:
Då fäster han vid våra fötter trådar
Och rustar ut oss till små marionetter,
Och drar och drar, tills oss i gång han sätter.
Men frågar du vårt hem, kan jag ej svara;
Ty hvar som helst vi månde hemma vara.
