Förr’n vi utbrista i de höga toner
I tomma hjernor först, som Embryoner,
En stund vi ligga. Derifrån upprunna,
Vi sedan berga oss, så godt vi kunna.
Vi ofta in i små brochurer drifvas
Och der vi mycket, mycket gerna trifvas.
Der bo vi grannt. Ej kan regnbågen hysa,
Så många färgor, som då kring oss lysa.
Men fastän våra kåpor äro granna,
Dock frysa vi att blodet månde stanna.
Ty som man ej hos oss kan hjerta finna,
Så vet ej blodet, huru det skall rinna.
Vi kunna af oss sjelfva oss ej röra:
Beskedligt folk skall oss på händren föra.
Så få vi skörbjugg, hvilken ej försvinner,
Förr’n vårt lekamliga å båle brinner.
Och rang vi ha ibland oss. De, som varit
Vid hofvet och i fjerran länder farit,
För dem vi andra göra reverenser.
De Franska orden äro excellenser.
De Herrar månde vara mycket stränga
Och ville oss från sjelfva luften stänga.
De åka icke fort. Då quällsoln skiner,
De dragas makligt af Alexandriner.
Men när det lyster Deras Nåder vandra,
Liksom betjenter efter gå vi andra.
Med kall förnämhet ned på oss de blicka
Och oss i allehanda ärnden skicka.
På Bröllop, Dop och Ting de aldrig fara:
De vilja ej med bönder gerna vara.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/145
Den här sidan har korrekturlästs
