Men, när en man står fram med kraft och anda,
Och griper oss med mäktig skaparhand,
Sig töcknet kring vårt chaos börjar randa:
En själ framblickar ur vårt ögas rand.
Till friska ungdomsfärgor vi oss blanda
Och konstnärn gläds åt våra färgors brand.
Så ordnade vi utur dunklet sväfva
Och menn’skohjertan saligt genombäfva.
Och diktens skepp, det ingen storm betvingar,
Der styrman sitter sjelf så lugn och fri,
På lifvets bölja formar klara ringar
Och himlens stjernor spegla sig deri.
Vår röst utur dess framstam tjusfull klingar:
Vår barndomsoskuld heter Poesi:
Och Psyche sjelf, som uti stoftet trånar,
Blott utaf oss odödlig ungdom lånar.
Ty, med vår balsamvinge vi beröra
Dess hjerta, trånande i lifvets tvång.
Hon glömmer allt och hennes tjusta öra
Indricker oss i saga och i sång.
Hon följer rösten och ej mätt att höra,
Hon vill oss evigt höra än en gång.
En mystisk färgglans breder sig kring jorden,
Hvar gång hon hör de underbara orden.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/148
Den här sidan har korrekturlästs
