1.
Från himmelen faller regn och snö
Och stormar de bleka löfven förströ:
Då min slägting, Månen, på himmeln jag minnes,
Än hvilken ingen sensiblare finnes,
Som brandvakt uppå himmelen går
Och ej alltid på rosor hvila får.
Om han en åkerbrukare blifvit,
Det hade hans hy mer rosor gifvit.
Om han vaktat sig för Sirenernas smek,
Så hade han icke blifvit så blek.
Han hade mer ekonomiskt handlat,
Om himlen till åker och äng han förvandlat.
Väl stjernehimmeln är grann och blå;
Men en koja mot kölden månd’ mer förslå.
En ordentlig byggnad nu ej honom hyser:
Han sitter ute på himmeln och fryser.
Han i blänkande silfverlivree sig klä’r:
Då tycker han, att han vacker är.
Dock kan det honom föga båta
Att damerna se på honom och gråta;
Men vor’ deras tårar, som Frejas, af Guld,
Han kunde dermed betala sin skuld.
Han kan ej i mörkret sittande blifva
Och, fast han ej kan någon säkerhet gifva,
Han glans på borgen af Solen tar:
Dock Solen har lika mycket quar.
