Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/15

(XIII)

verkeligen var en sammansättning af contraster. Liksom hans fysik var motsatsen till hans själsstyrka, så var själen sjelf i många afseenden sin egen motsats, visande bredevid och om hvarandra vekhet och kraft, blidhet och stränghet, ödmjukhet och stolthet, öppenhet och misstänksamhet, löje och smärta, barnslig nyck och manligt förstånd. Menniskans beståndsdelar voro äfven Skaldens; och den högre harmonin fattades bägge. Torftighet, bekymmer, lidande grepo ock allt för ofta in i det underbara strängaspel, hvars renade klang nu tillhör högre sferer. Vitalis språk är äfven bilden af en själ, som arbetade att få sitt rätta uttryck. Det är stundom hårdt, stelt, skrofligt, matt, — stycketals rent och förtjusande. Det är ej ett vatten, hvars rännil med lindrig konst ledes att afspegla hvarje mötande blomma. Det är en metall, som smälter för inre eld och då drifver helgjutna klingande former. I allmänhet är Vitalis såsom Skald ojemn, — öfver medelmåttan eller under. Mest lycklig förefaller han mig i början och slutet af sin korta bana. Mellantiden, utmärkt genom de båda medlersta, äfven allt för snart på hvarannan följande; Häftena af hans utgifna Dikter, beteknar ock ett slags stillestånd och mellanstånd i hans bildning, ur hvilket han ryckte sig upp genom ett utbrott af Polemik mot de förr hyllade mönstren. Det var ett kraftsprång ur Göthisk och ännu mer ur Phosphoristisk imitation, hvaråt han under ett slags hvila öfverlåtit sig. — Intressant genom denna Psychologiska betydelse har denna Polemik ej heller bort saknas i Samlingen af hans skrifter, och jag gör mig intet samvete öfver att den är riktad emot personer, af hvilkas vänskap jag hedrar mig, men om hvilkas toleranta tänkesätt jag också är säker som om mitt eget. Derföre vill jag just här offentligen förklara min kärlek och tacksamhet för det fria, öpna