Då månde hon sin mening förklara:
Hon ville ej längre jungfru vara.
Kom så Konung David med harpan i hand:
Han kom direkte från Judaland.
Hon ville den husliga sällheten smaka
Och tog Konung David till äkta maka.
Han hade ännu Idyller quar,
Alltse’n han en fåraherde var.
Han nu med sin slunga från Pinden stänger
Ho utan pass dit uppåt tränger. —
Men esset likasom ödet står:
Det öfver Gudar och menniskor rår.
Kung David och Pallas skälfva och bäfva,
När esset börjar öfver dem sväfva.
De brokiga Konungar stupa i strid,
Att de ädla röfvare blekna dervid;
Åt mörka fantasier sig lemna:
Konung Davids fall de måste hämna. —
Den femte akten, sin början tar,
När man spelt bort så mycket man har.
3.
Af Naturens ålderdom komma lär,
Att allt så kär’ngaktigt på jorden är.
Vi vilja dermed ej nöjde vara,
Men hädan till Schlarafferna fara.
Schlaraffeland är det idylliska land,
Der Fröknar, med doftande blomsterband,
