Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/155

Den här sidan har korrekturlästs
(133)

Vor’ jag Trollkarl, jag skulle in till dem fara
Igenom nyckelhålet och vara
Rätt mycket odödlig, så väl som de.
Nu måste jag utanföre le.
Om de kunde, de vore sin egen skugga.
Som en pannkaka himlen i tu de hugga.
De vinna ock dermed mycken pris
Att de sätta sig vid sprakande spis,
Och torka så snö vid konstens flamma,
Och sälja för socker ut densamma.
De narra ned månen från himmelens rund:
På visit kommer månen ner på en stund.
Men, hvi deras nödrop månen lyder,
För mig jag på detta sättet uttyder:

En måne trifves bland månar bäst,
Derför är han ofta Skaldernes gäst.
Och när han månde till bröderna vandra,
Han funderar med lutan, som de andra;
Och, som mycket rik på silfver han är,
Han silfversträngar då förär
Åt sina bröder, att sätta på lutan.
Vor’ månen ej till, så blefve de utan.
De silfvertoner ur lutan gå,
De också till skänks af honom få;
Hvarför de ock honom i sånger upphöja
Och dyrka, näst den så kallade Fröja.
Och när de i myrtenlundarne gå,
Som i Norden vi hafva öfverflöd på,
Och rifva sig sönder på njuponbuskar,
Som Naturn i stället för myrtnar framfuskar,