Om föremålet för hans flamma
Ej finns på jorden, det gör detsamma.
Och dernäst en måne med blanka behag
Som är full hvar tjugunionde dag,
Som mycket väl med de älskande menar,
Och tittar på dem genom trädens grenar.
Hur om qvälln de kyssa hvarann han ser.
Dock tiger månen med hvad som sker.
Han vill dem ej i förlägenhet sätta;
Han låter Skalderna sjelfva berätta
Hvad de haft för sig i myrtenlund.
Fast ingen dem frågar, de svara på stund.
Gåspennor ock fordras, för den som vill skrifva,
Om än af sig sjelf han måste dem rifva.
Men ock, om poetiska banan skall pröfvas
Månd’ ett bläckhorn, det är: Mimers brunn, behöfvas.
För ett öga månd Odin visdom få.
Men om vi pantsatte bägge två,
Så torde vi ock förståndiga blifva;
Ty den, som är blind, låter bli att skrifva.
Men papper fordras också dertill,
Hvars Historia i korthet jag omtala vill.
I sin barndom är det ett litet frö
Som man i jorden månde utströ.
Men efter några dagars förlopp
Gör det sig grönt och kommer opp.
Så står Herr Linstängel, stackars skälm,
I grön uniform och ljusblå hjelm,
Och när Västan kommer, den Franska sprätt,
Och vill lära honom att buga sig nätt,
Så säger han intet, men bugar sig,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/160
Den här sidan har korrekturlästs
