Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/161

(139)

Ty han tycker icke om trätor och krig.
Men fast han är så ödmjuk och from
Blir han råbråkad utan ransakning och dom.
Att räkna bråk är icke så lätt;
Men att bråkas sjelf det är svårare, det!
Men Herr Linstängel får ingen ro i sin kropp;
På spinnrockens torn nu fästes han opp
Der görs han så mager, subtilig och lång;
Han blir det ej gerna, han blir det med tvång.
Dock får han ännu ej vara i fred:
Han åker uti den skrällande sked.
Men går han nu af, subtil som ett hår,
Snart läks med en knut ihop hans sår. —
Se’n måste han ock mycket ondt stå ut
Utaf synålar, Damernas spjut.
Se’n ställa sig pigor vid en å:
De orena linntyg de skölja och två
Att hvita de bli, som Narcissor små.
Men förut få de stryk af den klappande mö;
Fick en menska så mycket, så skulle hon dö.
Men när han kommit i de år
Att af honom en trasa blott återstår,
Han sig uti Andans tjenst beger:
Hans regeneration vid Tumba sker.

9.
Till mitt sällskap ödet förordnat har
En mycket smal, men resliger karl.
Och skulle någon hans namn vilja veta,
Så månde han Monsieur Skugga heta.
Han med mig i sjelfva faran går,
Emedan han ej bättre förstår.