Ju längre Soln sig åt Vester begifver,
Dess mera lång den karlen blifver;
Men hur lång han mot qvällen blifva må,
Kan han dock aldrig himmelen nå.
Han månd’ min Præfectus morum vara,
Han följer mig städs i månskenet klara,
Att tillse att allt anständigt går till,
När med Laura åt lunden jag vandra vill.
Men vore månsken ej till i verlden,
Så kom ock Herr Skugga ej med på färden:
Ty utan månsken dör han på stund:
De äro intima af hjertans grund.
Hvi också vred jag alltid blifver,
När natten O på himmelen skrifver,
Eller som det Turkiska vapnet C
På himmelen månen sig månde te.
Men Skugga ingen nöd dock känner,
Ej längtan den svarta menniskan bränner,
Och hur skulle den må annat än väl
Som både är utan kropp och själ?
Jag har ej mer kropp än jag sjelf kan behöfva;
Dock vill han mig gerna så ädelt röfva.
Sitt lilla väsen han af mig har,
Liksom Eva af mannens refben var.
Mer pris och ära han alltid vinner,
Och, hur jag springer, jag honom ej hinner.
Jag på brokiga Pegasus rida må,
Dock vill ej min fart mot Skuggas förslå,
Om ock recensenter i alla gränder
Förtviflade stå, med piskor i händer,
Och gifva honom uppmuntrande slag
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/162
Den här sidan har korrekturlästs
