Men att skörda der, det är mera besvär.
Fast molnens färgmusik månd oss förnöja
Så stå vi ej ut att der länge dröja,
Och en timme förr kommer hufvudet ned
Än den öfriga kroppen kan följa med.
Det är en naturlag, den är för alla,
Att det tyngre till jorden mer fort skall falla;
Och som hufven vi ha cum præfixo pund,
Så falla vi fort af hjertans grund.
Då ordade rimmens härliga fader
Till skaldernes hungriga myriader:
Mina fogdar J mån på Parnassen bli,
Jag förstår mig ej sjelf på ekonomi.
Och om J rödjen dess blomstersängar
Och huggen bort lagrarna på dess ängar,
En härlig åker skolen J få
Der båd’ råg och roffrö J kunnen så,
Och när J de rofvor se’n viljen upprycka,
Skolen J edra hufven er hålla tycka;
Dock löper ert tycke då utom all ban,
Emedan J inga hufvuden han.
Och skalderne blefvo i hugen så glade,
De lånte af Boileau yxa och spade;
De gladdes att få en uppodling göra,
Och der förr man flugit, med plog få köra.
Dock, sad’ de, ett heligt rum detta är,
Ty vi få något att äta här.
De upp till Parnassens lagerlund drogo
Och blomstren till foder åt boskapen slogo —
Och i de förhärjade blomstrens rum
Kålhufvudens form sig höjde så dum.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/165
Den här sidan har korrekturlästs
