11.
Jag plägar ofta i lunden att gå,
Och Månen bespeja i rymden blå.
Då plägar jag mycket fantisera:
De vise kalla det philosophera.
Då resonerar jag stundom så här:
Förvisso en grön ost Månen ej är,
Och gör man sig endast mödan att ”sinna”
Man kan det snart nog af färgen finna.
Det är ock ett af de nyares fund,
Att botanisera på himmelens rund,
Och Månen de dristigt förklara vilja
För andeverldens stora Lilja.
En Lilja dock måste sex ståndare ha.
Hvar vill man dem uti molnen ta?
Der står väl figurer af mörkare färg,
Och somliga säga att det är berg,
Men andre saken så förklara,
Att Adam och Eva det månde vara.
Det låter ock hårdt förr’n man blir van,
Att jorden är en omätlig Tulpan,
Men skalden kommer det ofta till måtta,
Att ha himmel och jord i en blomsterpotta.
Dymedelst de äro närmre till hands,
När skalden sitter med ”Linda, min Linda!
I gröngräset neder och börjar att binda,
Utaf det poetiska snärjgräs sin krans.”
Men om man detta till godo ej tar,
Man också en annan utväg har.
Vill man sig nemligen föresätta,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/166
Den här sidan har korrekturlästs
Att
