Som djuren till arken, den Noach beredde,
De månde nu parvis till matsalen gå.
Just ridderligt ej jag dervid mig betedde:
Jag ensam gick efter och motade på.
Omsider oskadde till matsaln vi lände,
Och ingenting märkligt på resan oss hände.
Vi Herrar oss bugade, Damerna nego,
Och, enligt Värdinnans förnuftiga ord,
De Fogdar och Länsmän till högrummen stego;
Jag också fick äta vid Herrskapets bord.
I anletes svett, som den Svenska Soldaten
I Götha kanalen, vi gräfde i faten.
Snart månde Herr Prosten sig låta förnimma
Och vred sin kalott något litet på sned.
Go Herrar, man sagt mig att fisken vill simma,
Och ej må vi hindra hans lofliga sed!
Då fyllde man glasen och gästerne glade
Fromt lade på sinnet, hvad Presten dem sade.
Hvem räknar de alla uppbyggliga orden,
Som foro i vädret, än hit och än dit?
Ej skapt af vår Herre till talare vorden,
Jag gjorde dess bättre med maten min flit,
Och såg så fundersam i tallriken neder,
Som när ett problem ur Euclides jag reder.
Men bäst som jag slutat, J männer och bröder,
Och midt öfver bordet min tjusblick sig smög,
Och ögat, som svalan från Norden till Söder,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/171
Den här sidan har korrekturlästs