Och dolkarne höjdes. I närmaste vrå
Stalp kronpretendenten mot väggen tillbaka.
Och naggad han blef, som en knäckebrödskaka.
Det är ock min pligt att Kung Carl ej förglömma;
Jag gör det ej heller, när allt kommer kring.
Vi högligen vilja den Kungen berömma:
Han var litet tokig; det gör ingenting,
Ty skulle vi Skalder de visa blott välja,
Vi finge i sanning ej stort att förtälja.
Frun gjort honom tokig. Det bör man besinna
Och aldrig i verlden sig taga en Fru.
De kloke då kortspelet månde uppfinna
Och att honom göra mer tokig ännu,
Hvar dag och hvar natt, som vår Herre tilldelte,
Stortoker med tokiga Kungen de spelte.
Nu Vishetens bok uti handen vi togo,
Med brokiga bladen, en hvar i sin stad,
Och mynt utur dem mina motparter drogo,
Som bien dra honing ur blommornas blad.
Jag passade tappert, men lyckan mig felte,
Och halfva min årslön på qväll’n jag förspelte.
Då talade Prosten till råga på qvalen
Och vred sin kalott något litet på sned:
Min gunstige Herre, ren öppnad är balen
Och Damerna otåligt vänta Herrn ned.
Och neder mig dref den förskräckliga presten,
Liksom man ett offerdjur motar till festen.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/174
Den här sidan har korrekturlästs
