Förnämast Siegmund var bland Arnolds svenner:
Rädd om sin hy och i sin klädsel grann.
Men Riddarn sade: handling egnar männer;
Ej äran bakom ugnen vinnas kan.
Ett tecken gifs, hvarpå man Riddarn känner:
Lägg uti hast de gyllne spårrar an,
Att du må draga ut och namn förvärfva:
Det är den skönsta rätt, som du fått ärfva.
Dock måste först en natt du vapnen vakta
I närmaste kapell, som seden är.
Symbolen må du ej förnämt förakta,
Som tidens skröplighet så allmänt plä’r.
Vill du i honom nedgå och betrakta,
Du från dess botten denna kunskap bär,
Att Riddarns lif är evig hjeltevaka.
För sin Idé skall han sig sjelf försaka.
Då sade han: det må en ann’ försöka.
Det sker så mycket ondt vid midnatts stund.
Det kunde börja uti kyrkan spöka
Och mörkrädd är jag utaf hjertans grund.
Eld är det alltid, der det plägar röka,
Och mycket har jag hört af ammans mund.
Det vore ju precist att våga lifvet?
”Gud skall du icke fresta,” står det skrifvet.
