Mitt barn, tro mig, det icke meriterar
Att emot fienden sitt land försvara!
Land har man allestädes, hvart man kommer,
Så vida man ej ger sig ut på sjön.
Du är Kosmopolit, min son, och vapnen
Vid Trojas nöd du visligt kastat bort.
Men du har röfvat kämpens Turni fästmö.
Det är väl möjligt, att han manar ut dig:
Då går ej gerna an att säga nej.
Jag för dig vapen nu, i deras ställe,
Som du vid Troja kastade åt fanders.
Men barn, som vapen är ett farligt ting,
Jag några ord om krigets konst vill tala,
Att vapnens rätta bruk, du måtte veta.
Här är då svärdet. Vackert skall du taga
I det, att du dig icke skär derpå.
Du kan ju det ändå, för syn skull, draga,
Om än i fält du aldrig skulle gå.
Dock råkar du poltroner, mera svaga,
Än du är sjelf, dess egg du pröfva må;
Men komma männer, stick då in din klinga!
Väl står den man sig, som är snäll att springa.
Och här är skölden! Han ditt värn skall vara,
I fall nog fort du icke springa kan.
