Med Kungen var Moses ej särdeles känd,
Så hett skiner Solen, min sång till behag!
Och fast af vår Herre som talare sänd,
Han kunde ej språka, men det kan jag.
Dock månde för Kungen han dristligen gå,
Så hett skiner Solen på Nilflodens bryn!
Han stammande bjöd honom släppa de små,
Och blandade Ruter för Pharaos syn.
Kung Pharao mellanåt nickade till.
Så hett skiner Solen på öknarnes ljung!
Fördömme Kung Pharao hvilken som vill,
Men hufvu’t var pundigt och kronan var tung.
Kung Pharao ville ej lemna besked.
Så hett skiner Solen på land och på haf!
Herr Moses han blef både grym och vred,
Han hötte och slog med sin trollarestaf.
Herr Moses han sträckte sin staf öfver by,
Så hett skiner Solen på Pharaos skägg!
Och hagel så rundt utur himmelens sky
Slog Pharao midt i planeten som ägg.
Och åter stod Moses vid Nilflodens bryn,
Så hett skiner Solen på böljorna blå!
Med trollstafven höjde han paddor ur dyn,
Och paddorna gingo för thronen att stå.
Som hofmän de kröpo kring Pharaos thron,
Så hett skiner Solen på Pharaos land!
Och Pharao gaf dem af nämnda reson
På iskalla brösten små Riddareband.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/183
Den här sidan har korrekturlästs
11
