Bland purpurskyarne Månen lopp:
Mången stjerna på himlen vaknade opp,
Mången stjerna gömde sig samma stund
I sömnens moln uppå jordens rund.
Konung David satt på taket allen:
Hans harpa präktigt i månljuset sken.
När han på henne knäppte ibland,
Han störde nattron i hela sitt land.
Men när musiken ej mer ville gå,
Han ropade: Selah! — hans munskänk het så.
Han sprang uppå taket, som en Zefir,
Och bar uti handen af guld från Ofir
En mycket rymlig och kostlig pokal
Med droppar mot Konungens hjerteqval.
Konung David pirrögd mot bägarn log,
Och Riksklenoden af Selah han tog.
Han kysste densamma båd’ länge och väl,
I spiritus lade han in sin själ,
Och det hon förtjenar, när allt kommer kring,
Så väl, som andra sällsamma ting.
Fru Bathseba lopp så munter och glad
Till lustgårdens damm att taga ett bad.
Dock lustgård månde då först han bli,
När den tjusande frun steg in deruti.
I purpurslöja lik Månen hon skred,
På grönskande tufvan hon satte sig ned,
