Och liksom Solen ur morgonskyn
Ur kjorteln hon gick inför Konungens syn.
Som en törnros röd, som en törnros hvit,
Nu Bathseba stod i oskuldens habit.
Hon såg uppåt taket på Kungen och log;
Då spelte Kung David, som orre i skog.
Konung Davids tankar båd’ stora och små
De togo nu resekläder uppå.
Konung Davids tankar de stego till häst,
Och ilade bort dit dem syntes bäst.
Men lik en snögubbe vid Solens brand,
Stod Konungen sjelf på slottstakets rand.
Hans hjerta smälte allt mer och mer.
I skägget tillrade tårarne ner.
Bekajad med kärlekens brinnande qval,
Han tog uti handen sin gyllne pokal,
Och ropade ut med sväfvande mål:
Jag har äran att dricka Fru Bathsebas skål.
Derpå sin harpa i handen han tog
Och ljufliga toner ur henne drog,
Så ljufva som kyssar i månskenets stund,
Dem kärleken lockar från skönhetens mund.
Hvad sedan om natten tilldrog sig
Det stöter på prosa och angår ej mig,
Men det kan jag säga och säger försant
Att icke Uria, Kung Davids Sergeant
Var nöjd med den bragd Konung David gjort,
Ehuru han hedrad sig finna bort.
Han stångades flinkt med de horn han fått,
Derför blef också Tragisk hans lott.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/187
Den här sidan har korrekturlästs