Det ordet lät sällsamt i Kejsarens öra,
Och genast att barnen gudfruktige göra,
Begaf Holofernes med hast sig åstad,
Och lägrade sig för Bethulias stad.
Men barnen försigtigt sig månde betrygga,
Med torn och med skansar. De lärt sig att bygga!
De Pharaos fogdar, med käpp uti hand,
Till Mästare haft uppå Nilflodens strand.
Härförarn sitt manskap vid brunnarne lade,
Att Israels barn intet vatten mer hade,
Dock gåfvo de vatten och Kejsare hin,
Till dess uti staden blef brist uppå vin.
Nu sin Nationaldrägt uppå sig de togo;
De aska, som puder i hufvudet slogo.
De sminkade sig uti synen med träck,
Och ända till halsen de kröpo i säck.
Den drägten var prägtig, det kan man straxt höra,
Dock var ej lätt att i henne sig röra,
I synnerhet uti kapplöpning och dans,
Ty hål uti säcken för benen ej fanns.
Men Judith sig klädde i sammet och siden;
Med span hon sig prydde och gyllene smiden.
Hon påtog sig hufva och kostelig skrud,
Och stod ibland Israels barn, som en brud.
Hon sedesamt månde till stadsporten stiga,
Ledsagad af Abra, sin kammarepiga,
Som bar i en säck både fikon och mjöl.
I handen hon hade en kruka med öl.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/196
Den här sidan har korrekturlästs
