Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/208

Den här sidan har korrekturlästs
(186)


Runor.

Runan Frej.
Fornforskaren.


En man utaf den Göthiska Schola,
Att med gammalfrun Antiquitas bola,
Gick genom Svea och Götha land,
Och hade en Runostaf i hand.
Ett hundhufvud han till knäppknapp hade:
Man många under om Runstafven sade.
Väl Sejd och Galdrar tro vi ej på,
Men menigheten mumlade så,
Att honom han månde som slagruta bruka,
Att finna jordgods, till exempel en kruka
Med brända ben och aska uti.
Vi tro att det skedde af sympathi.
Kring grafställen månde han idligen spöka,
Och liksom svinet i jorden böka.
Om han en liten mullvadshög fann,
Strax grep med förtjusning han verket an.
Han tänkte kunna i kullen råka
Någon kruka, hvarom han se’n kunde språka,
Någon liten stridsyxa, med runor små,
Som han kunde visa sin konst uppå,
Och uti Iduna vidlöftigt beskrifva,
Och förnuftet ett hugg med stridsyxan gifva.
En dag, då han gick utöfver en höjd,
Några stenar han såg, sig till stor fröjd,