Ej någon en sådan glädje erfarit,
Som sjelf ej Antiquarius varit
De stenar stodo uti en rad:
Deraf blef mannen hjertinnerligt glad.
Han tänkte uppå hvad det kunde vara,
Och huru de stenar han skulle förklara,
Om det, måhända, ett kummel var
Ifrån högålderns gyllene dar.
O nej, vid Geten Hejdruns spenar,
Utbrast han, det är ju Domarestenar.
Med makt sin plånbok ur fickan han tog,
Och der en trogen teckning uppdrog.
Ja, temligen trogen, det kan jag berätta,
Dock månde han något mossa tillsätta,
Ty mossa på stenar man anse kan
På samma sätt, som skägg på en man.
Bevis om högre ålder det gifver,
Hvaraf man vördig och ansedd blifver.
Men bäst i sin ritning fördjupad han står,
Så kom der en man med silfverhår.
Sitt hufvud ned på bröstet han sänkte;
Fornforskaren då i sitt sinne tänkte:
Helt visst en Domares ande jag har
Framför mig, som uti fordna dar,
Har skipat lag uppå dessa stenar,
Om icke jag allt för vilse menar.
Han vände sig då till den gamle man,
Och sporde honom dristligen an.
Han sade: Du man ifrån Sagas tider,
Som kring den märkvärdiga platsen skrider,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/209
Den här sidan har korrekturlästs
