Och bugar sig och frågar; hvad vill Herrn?
Men det är felet att Herrn sjelf, som oftast,
Det icke vet. Dock kallar skalden flera,
Men slutligt ångrar han, hvad han har gjort,
Och ropar derför: Slån ihjäl hvarandra,
Och så är tragedien genast färdig.
Hur lätt är skaldens kall! han endast sätter
Sig till sitt skrifbord ned, som jag nu gör.
Och ej så många anstalter behöfvas,
Som fordom när Zevs sjelf det infall fick
Att föda barn på egen hand, och sände
Mercurius till den himmelska jordgubben
Vulcanus, hvilken kom och med sin hammar
Slog Zevs i hufvudet, så att han tänkte
Han skulle dö, fastän han var odödlig,
På samma sätt som när en tjur man slagtar,
Och, som man känner, var han sjelf en tjur;
I hvilken egenskap han gick och sprätte
I Asien och blef kär i Europa.
Han tog derpå Europa uppå hornen
Och bar sitt byte öfver sjön till Kreta.
Härvid, förskräckta allmänhet! väl märk,
Det var vår verldsdel ej han tog i Asien;
Det var fastmer en guldlockig prinsessa:
Ty menskor heta underligt ibland,
Och hvarför jag en gång ej sjelf är fri.
Visst är det sant, att, skulle någon Pallas
Ur våra hufvu’n komma, i full rustning,
Så tålde de att hamras länge nog.
Derur framkomma endast små, små barn,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/215
Den här sidan har korrekturlästs
13
