Som Judar gjort för henne. På det jag
Nu ej förhungra skulle uppå jorden,
Jag måste lära något nyttigt handtverk.
Jag ansåg herdalifvet då som lugnast
Och som oskyldigast; ty lätt man undgår
Att bli förargad, när man lefver ensam
Och går och larfvar för sig sjelf i skogen,
Och har blott sina får att göra med.
Då blef jag vallpojke hos Kung Admetus;
Förtjenade mig något ock dessutom;
Ty jag den bästa spelman var i trakten.
Dock vill jag ej å nyo herde bli;
Ty än jag minns att jag slet ondt i skogen.
Dessutom ha’ Herrns får så långa horn
Att jag är nästan rädd för dem. Jag röstar
Också för sorgespelet.
Författaren.
Papageno!
Du är ju min imitatör! du reser
På min bekostnad uti diktens verld.
Så öfvergif mig ej i vådans timma!
Papageno.
Säg! pläga väl, Herrns fötter gå åt Öster,
När viljan deciderat sig för Vester ?
Väinämöinen.
Väl ville jag utaf nyfikenhet
Se hur det tillgår uti tragedien;
Men jag är rädd att man skall slå ihjäl mig,
Ty Tragici ska vara grymma mennskor,
Ty Tragici ska vara elakt folk.
