Men lika kall i evighet förblifver?
Sjelf kan nu allmänheten icke se,
På Solen, ty då blir hon liksom blind,
Och önskar såleds helst ur andra handen,
Ur månens nemligen, mottaga ljuset;
Ty månen värmer ej och lyser lagom.
Det derför är rätt rörande att se,
I hvilken endrägt publicum och månen
I våra dagar lefva med hvarannan,
Ett mönster just för alla äkta makar,
Blott ej deri att månen hafver horn.
När som jag stundom saken rätt betänker,
Som jag numera mycket, sällan gör,
Att nåd jag vinna må hos allmänheten,
Men när jag stundom mot min vilja tänker,
Jag finner att det måtte vara svårt,
Att vara allmänhet i dessa tider.
Att vara allmänhet är visst ej konstigt;
Men epithetet läsande, som tilläggs,
Det förutsätter, som vi tydligt finna,
Att allmänheten någorlunda skall
Förmå att ta sig fram med innanläsning;
Ty eljest kan man läsande ej vara.
Och alla tjugusju bokstäfverne
I alfabetet måste vara kända.
I fordna tider gick det ändå an,
Ty runorna ej voro mer än sexton.
Visst kanske till bokstäfvernes beröm
Man måste medge, att det är ett stilla
Beskedligt slägte, som ej springer undan.
Likväl är allmänheten att beklaga.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/229
Den här sidan har korrekturlästs
